- malin -

Jag går på Berzan. I nian. 9B.
Har inget att säga om Berzan förutom att skolan är bra. Bästa lärarna heter Ida och Johnny. Sådär.
Mentor Ing-Marie.
Och. Min klass. Fantastisk. Underbar. Rolig. Knäpp. Störd. Töntig. Bäst.
Ungefär så att jag inte klarar mig utan min klass. För alla får mig så jäkla bra humör. Okej, vi är sämst på att komma överens och vi är sjukt envisa allihopa. Därför. Får aldrig något gjort, aldrig något bestämt. Men. Klarar mig inte utan er. Varken vill eller kan. (Vad vore jag på Ljungsbro egentligen?)

Fan vad jag tycker om er.

Seriöst, "dagarna" blir jätteseriösa... uschans.
Men. På senare dagar har jag kommit på att jag mår så himla bra av att prata. Dela med andra. Inte bara bekymmer, utan andra saker också.

Annars.
Närhet. Närhet som kan vara fin samtidigt som den är tyst.
Frihet. Att få göra som man vill och inte bry sig om morgondagen.
Mål. Att ha mål, försöka lyckas, lyckas.
Ensamhet. I lagom mängd, tills huvudet sprängs.
Papper och penna. Skriv ner allt, kladda, riv sönder, släng. Känns jävligt bra efteråt, seriöst.
Musik. Behöver inte säga så mycket mer.

Och alla ni fina. Plus That '70s. För att bilden nederst är så fin.

Åh. Så svårt. Men jag måste säga 3 januari 2009. Dagen då vi var i Mjölby. Första gången, och inte sista gången, jag träffade Johan. Första gången, och verkligen inte sista gången, jag träffade Sofia. Underbara, underbara Sofia. Gud vet hur mycket jag tycker om dig.

Det var kallt. Det var trångt, det gjorde ont. Och mina tår lossnade nog. Staketet lutade och jag svimmade nästan av trycket. Rasmus fick snö på sig (pratade om detta förra fredagen på Idol.. haha han kom ihåg oss sen dess tydligen). Vi skrek. Grätsjöng.
Fick varma kramar. Jag tappade min kamera, fick en otroligt fin autograf som i nuläget säkert är täckt av flera centimeter damm och frös ännu mer.

Och ni som tycker jag är världens stalker, vilket jag VAR, kan läsa min finfina berättelse... haha. Patetisk var ordet. I guess. Tryck heeeeeeeeeer.

Men det var fint. Så fint. Glömmer nog det aldrig, för tack vare det där minnet har jag fått så sjukt mycket mer.

- Gå ut nian och börja gymnasiet, få nya vänner och hålla stenhårt i mina nuvarande
- Konfan på söndag, film och godis är inte helt fel
- Dagen då vi åker till Kläppen, Spanien och England
- Att få cykla 10 mil på en tandemcykel med Linn
- Sommaren, att få gå i shorts, cykla, bada, fota och sola
- Middag, jag är hungrig
- Imorgon, jag ska till fina Lambohov, eller om det nu är fint
- Börja jobba och få tjäna ruskigt mycket pengar
- Få utmana mig själv
- Att få klicka, med mig själv och andra.

Och en elfte. För att jag måste. För allt ovan ser jag fram emot, kan inte ta bort något när jag skrivit det. Detta ser jag massor framemot. Fast allra helst vill jag vara 15 för evigt. Eller?
- Flytta hemifrån, gifta mig, få barn och bygga upp liv

Åh det finns så mycket jag älskar. Fast det är personer, mestadels. Eller egentligen inte.
Om vi nu struntar i alla människor jag älskar och fokuserar på något jag älskar istället.

Känslan av att förstå varför.
Känslan av att få MVG på ett skitsvårt prov.
Känslan av att någon är stolt över mig.
Känslan av att få gå hand i hand med Anders och känna mig så himla lycklig.
Känslan av att få en kram av någon man tycker så fruktansvärt mycket om.
Skratta.
Le.
Se andra människor lyckliga.
Inspirera.
Fotografera.
Göra något ingen förväntar sig.
Musik.

...Och listan kan göras lång.

Dessa fyra bilder får representera det.

Upptäcka med fina vänner

Känslor

Frihet

Trygghet

Samt det viktigaste och finaste av allt. Ingen bild som kan förklara allt det där. Kärlek.

Fan, jag har ju bytt kläder idag. Och vem vill se bilder på massa kläder? Well. Tog kort på mina strumpor i alla fall.
Orkar inte ladda över på datorn. Hittar annan bild, fel färg på prickarna. For your information är det korta strumpor med vit bakgrund, rosa kant, mintgrön häl, gula, lila och turkosa prickar samt turkost "tåparti" Intressant. Skitsöta.
Det var inte det enda jag hade på mig idag, i och för sig. En sovtröja (den vi fick på öppet hus... haha) och.. morgonrock... svarta jeansleggins och en randig tee. Sådär. Jacka och mysiga vantar.
Nu sitter jag i mjukisbyxor och dregglar över en OnePiece.. hms. VILL HA

Jag har ett syskon. En storebror, vid namn Joakim. 18 år är han.
Är lik mig. Utseendemässigt. Tydligen. Själv tycker jag vi inte är så lika då han är sjukligt snygg.
Läskigt nog är vi helt olika till personligheten. Även fast vi båda är lite nördiga av oss, fast på olika sätt. Våra middagars samtalsämne kan vara derivatan för sin och cos. Ungefär. Han spelar dator och gör inget på fritiden, jag surfar och gör sjuttiotretusen grejer. Han är naturligt underbarn... orättvist. Får MVG utan att plugga, men han har väl löjligt lätt för att lära sig kanske.

Vår relation är väl.. vet inte. Igår fick jag en kram av honom för första gången på... flera år. Vi är väldigt mycket "syskonkärlek". Vi tjafsar hela tiden, men ändå behöver man varandra. Och även fast jag är så himla trött på honom saknar jag honom när nån av oss är borta.

Ja. Mer tänkte jag inte berätta. Inte säker om han vill vara med på bild heller, så.. lite diskret. Säg inget.

Jag har ingen handväska. Så väska. Jag har flera väskor. Samt stora fickor.

Men det som alltid finns där. Vare sig i skolväska eller väska till Trysil eller stan eller Linn eller vart jag nu ska har vi:

- Plånbok
- Mobil
- Hörlurar
- Lypsyl
- Gummisnoddar
- Pengar (förhoppningsvis..)
- Tidtabell
- Överdrivet mycket kvitton (HAR RENSAT NU!!)
- Kamera, system eller kompakt

Sen har vi det jag förvarar i väskan

- Tuggummi
- Gamla tuggummin
- Tomma tuggummiförpackningar
- Papper
- Pennor
- Sudd (miljontals, som är "borttappade")
- Böcker

Det jag inte klarar mig utan;

Vilket inkluderar: Musik, mat, kläder, godis, fina tänder, söndersprängda öron och gratis kläder

Och till sist, det jag inte behöver men OFTAST har med mig:

- Ögonfransböjare
- Nagellack
- Nagelfil
- Sax
- Hårspray/tjosanhejsan/hårgrejs
- Kam
- Pincett
- Hudkräm
- Täckstift, ögonbrynspenna, diverse smink
- Såpbubblor
- Handkräm
- Olika linser, motljusskydd till kameran

Kände det inte tillräckligt intressant med bilder på smink, nagelfilar, saxar och ögonfransböjare. Stå ut.

... ingenting. Eller jo, men man ska inte ångra saker. För det finns inget att göra än att lära.

Men för att vara ärlig så ångrar jag nästan ingenting. Jo, kanske att jag skulle sugit lite mer på Kent-konserten och.. ja. Inget mer. Kanske att jag skulle pluggat mer, sovit mer, whatever.
Jag ångrar inte saker, så är det bara.

Men. Måste jag ångra så ångrar jag att jag inte tog vara på det jag hade men som försvann. För saker kommer inte tillbaka, hur gärna man än vill.

Augusti, september, oktober, november 2010.

Fast samtidigt var det den bästa tiden i mitt liv. Levande. Kan jag kalla mig för,

Mig själv.

Jag tror på att jorden snurrar.

Gud finns om vi vill. Beror på vad vi vill. Vad vi behöver och hur mycket bekräftelse vi är beroende av. (Och andra högre makter och lala gudar..)

Liv på andra planeter.

Musik är bland det finaste som finns.

Men mest av allt tror jag på att kärlek varar för evigt. Kärlek lämnar ingen oberörd.
Och att det är det enda vi behöver, om vi inte var beroende av mat och vatten.


Sen tror, nej jag vet. Jag vet att jag behöver sova nu. Förövrigt.
Innan jag dör, ska jag ta en bild som representerar kärlek. All kärlek. Går det?

Den här frågan skulle kunna vara lätt. Men det är svårt. För när man går på dagis är man "kär." När man går på lågstadiet är man "kär." När man älskar Johan Palm är man "kär."

Nej men . Hur borde jag tolka det? Hur som.
Först blev jag kär i fotografering. Sen blev jag extremtextremtEXTREMT kändiskär i Johan. Idag vill jag var avän med honom. WÖÖH. Det är jobbigt det där, men så sjukt kul. Jag älskade media-Johan, jag kände honom inte. JU. Så jag räknar inte med det. Och eftersom kameran (tyvärr) inte lever får jag skippa den också.

Ni vet på lågstadiet. När man lekte sånna där... lekar och sprang omkring och.. ja. Körde Ryska posten och Sanning & konka. TREVLIGA TIDER. Kommer ihåg hur kul det var, haha!
Men jag har aldrig varit kär innan. Nu är jag det. Som ni vet. Tänkte inte köra igenom det sådär superutdraget men Anders. Vet inte vad, hur, när och varför men det blev väl så bara. "Föll för dig, kunde inte låta bli" Ungefär så.

Men jag kommer ihåg mattelektionen när du sprang omkring med min tofs på huvudet. Ritade med Matildas penna och jag skjöt tofsar. Och kallade dig japanes.
Sen efter NO-provet precis innan höstlovet. Du sjöng. Och jag frågade om du var glad.
När jag satt längst ut på bänken, den knakade ihop och jag satte mig precis nedanför dig. Av misstag. Matilda förstörde mitt fina moment.
Kommer ihåg msn. Alla konversationer.
Och sen den 1 december. Och 6 augusti. Och då och då och då.

Men man hoppas ju alltid på mer. Det känns omöjligt att hålla ihop livet ut, men omöjligt att göra slut.

Hursomhelst. Hatar den här utmaningen.
((Dubbelparantes: Känns dumt att skriva DIG för andra läser. Känns dumt att skriva om dig när du läser.))

Så.. hur skriver man?
Men älskar (dig) Anders. Frågetecken. Fast konstaterande.

Åh. Hatar den här frågan för svaret kan bli så långt.

Men kärlek för mig handlar om att älska och bli älskad.
Fast kärlek är också jobbigt.

Jag är väl en sån person som både hatar och älskar kärlek. Älskar lycklig kärlek. Bästa vänner, gifa par, unga par, starka band mellan unga och gamla, djur & människor. Allt. Men allt har en baksida.
Par som skiljer sig, folk som dödar för kärleken, hat, besvikelser, sårande och hemskt.

Jag har upplevt kärlek bra. Och dåligt. Jag har världens bästa klass, en otroligt härlig hög som jag har en enorm koppling till. Vill inte lämna dem. Plus mina vänner, samma sak.
Sen har jag Anders. Tänker inte säga mer.
Och till slut. Min familj. Dålig och bra kärlek. En otrolig jobbig tid i mitt liv jag både mått och mår skit över. Det är jobbigt att hantera men allt är kärlek. Bra som dåligt.

Vad är kärlek? kan ofta defineras som "Hur vet man att man är kär?".
Det är också en svår fråga. Alla har olika svar. På samma sätt som alla upplever kärlek olika upplever vi känlsan av att vara kär olika. Det enda jag känner är att jag vill bara ha den personen. Kan inte tänka mig med någon annan.

Samma sak är det med min klass, jag kan inte tänka mig gå in i ett klassrum på en annan skola och ha så jävla kul som jag harmed min klass. Jag varken kan eller vill, och det är kärlek. Otroligt stark kärlek. Spelar ingen roll om det är till klassen eller pojkvän, djur eller familjen. Man har så otroligt starka band att man inte vill lämna det, nånsin. För att citera Kent, "du är värd att dö för".
Jag tror inte det spelar någon roll om du är kär eller älskar din vän, eller hund eller vem det nu kan vara. Du ser svagheter hos dig själv medan du väljer att se styrkor hos andra, och då känns det som man hellre låter någon annan leva.

"Dig eller din klass?"
Klart jag offrar mig.
"Dig eller din familj?"
Här med.
"Dig eller Anders?"
När det kommer ner till enskilda människor blir man osäker. Förr räddade jag flera liv, nu bara ett. Är det värt det? Men vet man att man älskar någon, klart man gör det. Kanske. Och nu kan jag inte formulera mig längre efter att ha kommit in på sidospår. Hoppas ni förstår mina tankebanor någorlunda i alla fall.


"Man ser på kärlek som man själv har upplevt det" - Sofia

Sofia skrev en otroligt klok mening på sin blogg. För att svara på konstaterandet.

Kärlek för mig är något bra, något dåligt, något underbart, sårande och känslosamt.
Rör upp känslor och får dig att leva.

Punkt.

Onödig dag känenr jag.

Äcklig mat i skolan. Åt två clementiner:


Och en macka...

Sen köpte jag lite godis. Tog inget kort men.. krokant och blåa godisremmar dominerade innehållet. Och tre skumtomtar som var hårda.

Har druckit vatten. C-vitamin. Ätit pasta, kyckling och bacon. Samt druckit ännu mer c-vitamin, oboy och ätit två mackor. Till frukost alltså.

Plus ett tuggummi som jag tuggar på just nu.

SKITINTRESSANT

Lämnar skolarbetet för en stund och kör på detta. Även fast jag skrev dag 1 klockan x antal minuetr över tolv inatt.. så.

Och skit i bästa. Mina vänner. Exklusive några + kamera + lypsyl. Imagine.


Tycker mest om mig själv.

Och Linn.

Och August. Hahaha. MSN ♥

Fina minnen i ett ofullständigt collage. För länge sen.

Linn

Mina händer med Anders fina penna. Länge sen, hur länge??

Matilda

TJEJER

Becca

Annika & Linn

Söt jag är!

Bästa klassen ever

KAMERAN. Anders. Och.. ?

Gabbi

Sofia

Jag, Anna, Becca, Matilda & Paulina. SER NI MINA BRUNA BEN ELLER?

Peyda, söt 1, Matilda, söt 2 och Josse

Jag & Linn

Jag, Thu, Becca & Anna

Konfabarnen. Typ.  Nej men. Johan, Joel, Linn, John, Henrik, Simone, Frida och meeee.

Orkar inte mer. Tar 2 minuetr att ladda upp en bild. Häng mig långsamt.

Tänkte att när jag ändå inte har något att göra här.. (barnvakt med sovande hund och flicka) kör vi på det här.. lite snabbt.

Malin heter jag i alla fall. Jag är 15 år.. fyller 16 om 2 månader minus 3 dagar.. tror jag.
Min familj består av en mamma, pappa och en myndig storebror. Sen i juli har pappa bott på andra sidan stan, och det är åt helvete. Därav mina dagar då jag ligger och gråter och lyssnar på Kent och Coldplay, typ. Nej men, tycker det är skitjobbigt.

Annars så.. älskar jag musik, som ni kanske förstår.
ÄLSKAÄLSKAÄLSKA. Klarar mig inte det och har ångest för att jag ska gå hem om en kvart utan hörlurar, seriöst.
Jag älskar sport. Eller typ.. sport. Äventyrliga, knäppa, sjuka saker. Mål i livet är att äta på McDonalds i alla världsdelar. SANT
Ska hoppa fallskärm på min 18-årsdag, men ska skjuta upp det för det är kallt att hoppa i februari... ja...

Något annat jag älskar måste vara alla mina vänner. Att man kan ha så många olika vänner. Vi har Linn. Min soulmate, alltiallo. LOVE YOU MEST
Vi har PMS. DAMPBARNEN som gör det bästa som finns - åker på konserter, röjer i ministaden Mjölby och köper Kalaspuffar och femman-lotter. Hms.
Klasskompisar. Sjukaste, bästa klassen i världen.
Vill, orkar och behöver inte säga mer, jag älskar alla. Typ. Min familj älskar jag, behöver inte nämna det heller.
Men vi kan nämna (förlåt, låter taskigt haha) Anders. Världens underbaraste människa. Tycker inte om att kalla honom pojkvän, sjukt opersonligt, men det är han i alla fall. Världens underbaraste pojkvän.

Mina bästa minnen måste vara sommar 09. Det var det sjukaste jag varit med om. Eller vår/sommar 09. Johan. Palm. Palm Johan. Älskar dig. Tror jag. Saknar gör jag i alla fall.
Älskar att åka på konserter, älskar att köa och vill göra sjuka saker hela tiden. Tid och pengar är det största problemet.

Annars. Hms. Vet inte vad jag ska säga.
Är överambitiös. Hatar skolan men lägger ner så jäkla mycket tid och är helt slutkörd. Längtar tills LOV.

Orkar inte snacka längre. Ni får fråga mig för jag kommer inte på nåt plus att jag vill inte bli ertappad att blogga från barnvaktbarnföräldrars laptop.. haha. Även fast jag fick.. typ.
Ska äta några skumtomtar och pussa på hunden.

SEE YOU