UT MED SKITEN

publicerat i <3;
Jag har påbörjat så många inlägg de senaste dagarna. Alla har varit olika. Någon gång har jag varit glad, nöjd, nästan lite lycklig. En annan gång har jag varit arg, en annan besviken, en annan ledsen. Idag är jag uppgiven. Jag har i och för sig haft en väldigt bra dag. Lite sovmorgon, plugg hemifrån på förmiddagen, en dugga (som jag fick godkänt på!), en labb som tog två timmar mindre än planerat, en eftermiddag hemma med plugg och fix i lägenheten. 

Sen åkte jag till torsdagsträningen, allt gick skit och nu sitter jag på bussen hem. En halvtimme tidigare än planerat. Med tårar som rinner som ett vattenfall nedför kinderna. För tredje eller fjärde veckan i rad. Jag vet inte vad det är. Men enda sedan jag spelade SM har varenda träning gått åt helvete. Jag känner mig pigg. Fräsch. Stark. Men ändå går det inte som det ska. Som det brukar. Jag vet inte. Kanske är det att alla andra, som jag tränar tillsammans med, lunkar vidare och lever sina liv, utvecklas och blir starkare för varje dag som går. Medan jag själv är ett vrak på havets botten som väntar på att bli upplockad. Av vad då? Eller vem? Mig själv? Det måste ju vara jag, som plockar upp mig själv. Men jag orkar liksom inte just nu. Vet inte om jag någonsin kommer orka.

Det är inte det att jag står still. 
JAG VET ATT JAG BLIR STARKARE. 
JAG VET ATT JAG VÄXER.
JAG VET ATT JAG BLIR TRYGGARE I MIG SJÄLV FÖR VARJE DAG SOM GÅR. 
JAG VET ATT JAG ÄR PÅVÄG TILLBAKA TILL ETT LYCKLIGT LIV. 
Men jag känner det inte. Det är så jävla frustrerande. 

Innan jag gick från träningen pratade jag med H i en kort minut. Jag sa som det var, att allt är skit, och han sa att det är nu jag får plocka fram den där sidan hos mig själv som jag är så jävla bra att plocka fram när den behövs. Envisheten. Så det är ungefär vad jag gör nu. Blir en envis jävel.

Kommentera inlägget här :