Livet på kryckor

publicerat i <3;
Hej vänner. I skrivande stund sitter jag under vårt mörkgrå täcke och funderar över livet. Funderar över hur slumpen valde ut mig att bryta foten och krasa sönder den i många små, små bitar i lördags. Funderar över varför jag var tvungen att ha en dålig dag på banan i helgen som förmodligen gjorde att jag, kanske lite för fort och lite för kraftfullt, valde att gå på den där nätbollen, fastna med foten och trilla omkull. Det lät som att någon hoppade på en chipspåse så alla chips blev till chipskross, eller som när man bryter sönder spagettin innan man lägger den i det kokande vattnet. 
 
Men andra ord mår jag kanske inte så jättebra. Jag har fått mig en tankeställare. Något så självklart som att gå. Något som för mig är lika självklart som att ha rent vatten i kranen, få gå i skolan, ha tak över huvudet. Att ha två fungerande ben som tar mig överallt. Jag har alltid varit... så sprallig. Jag skuttar väldigt mycket. Hoppar. Utmanar mig själv och min kropp för att se om jag klarar att ta fyra trappsteg i ett, hoppa över den där vattenpölen eller dansa en timme till. Det har alltid varit så självklart att mina ben ska bära mig, genom allt. Och jag har alltid varit tacksam över att mina ben alltid har gjort det. Faktiskt. Jag brukar ägna en tanke åt hur fantastisk min kropp är, efter en svår examination, en tuff badmintonmatch eller en lång springtur för att hinna med bussen. Och missuppfatta mig inte, jag är fortfarande tacksam. Jag vet att min älskade lilla fot kommer bli bra, men just nu känns det väldigt långt dit.
 
Fyra veckor med gips väntar till en början. Därefter ytterligare veckor med gips och därefter ett antal veckor till på kryckor innan jag sakna men säkert kan börja gå igen. Således är förmodligen hela denna badmintonsäsong över för min del, och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den sorgen. Det här skulle vara säsongen jag debuterar i Senior-SM, säsongen då jag blir tillräckligt bra för att bli permanent elitspelare. Istället blev det frakturer i mellanfoten, flera småben brutna och lite ben som hänger lite löst där inne. En ovanlig skada, tydligen. 
 
Jag får väldigt fint stöd hemifrån. Mamma och pappa har ställt upp för mig oerhört mycket, mina vänner har gett mig otroligt mycket stöd, och min älskade sambo klagar inte det minsta när jag ber honom om hundratals grejer varje dag. Det är jag väldigt tacksam för, allt stöd. Och det kommer hjälpa mig på vägen att bli bra igen <3
 
Vet ni vad jag längtar mest efter? Att få ta mitt första löpsteg. 

Kommentera inlägget här :