GREECE

publicerat i <3;
Jag kom hem i förrgår efter en helt fantastisk vecka i solen. Helt. Fantastisk. Det har varit så avkopplande att bara ligga på en strand med magisk utsikt (på riktigt, horisonten såg photoshopad ut vart vi än tittade) och plumsa i saltvattnet när det blev lite för varmt. Jag och S har pratat dag in och dag ut om viktiga och oviktiga saker, och trots att jag inte har fått några svar känner jag mig som en klokare människa efter den här veckan. Och något brunare, haha. 

Idag har jag en ledig dag innan mitt schema börjar rulla igen. Vi ska åka till Ikea och jag ska träffa Anna i eftermiddag. Det har såklart gått er förbi, men jag har börjat hänga med Anna massvis igen, vilket är så kul. Hon är så jäkla bra. 

Lite bilder från bästa Greece. Tack för en fantastisk vecka bästa Saris.






slut på destruktivitet

publicerat i <3;
Jag tog mitt pick och pack och åkte till Grekland. Vi anlände igår, jag och min babe, för en veckas häng i solen. Vi ska göra noll knop och är mest fascinerade över att greker inte tycks använda diskborstar. Ön vi bor på är helt magiskt och vi har bokstavligt talat fyra meter till poolen. Vi ska hyra bil ett par dagar för att upptäcka lite, men i övrigt ska vi käka souvlaki och läsa böcker vid poolen hela dagarna (hur sjukt att jag inte har läst en bok på över ett år?). Som jag ska njuta.

Livet i övrigt är lite rörigt, men jag har ändå nått en punkt när jag känner att jag mår.. uthärdligt för att sluta vara destruktiv. Det har varit den mest kaotiska månaden i mitt liv. Jag tror jag har haft fler utgångar under dessa fyra veckor än under mina 2,5 år som myndig, bara för att nämna något. Den här resan, som i och för sig är värsta pensionärsresan med tanke på vårt planerade tempo, får således vara den sista i raden av spontana grejer jag gör för att försöka må bättre. När jag kommer hem ska jag fortsätta göra bra ifrån mig på jobbet och fokusera på att träffa härliga människor istället. 

ingen jävla bambi

publicerat i <3;
Det har varit tre destruktiva veckor. Mat, alkohol och löpning har fyllt mina dagar så långt in på nätterna att jag knappt vet när jag är vaken eller när jag sover längre. Dagarna flyter ihop. Och ni ska bara veta hur många utkast jag har från de här veckorna. Inlägg jag inte har vågat publicera, för det är jobbigt. Inlägg jag har läst tiotals gånger och som har fyllt mina tårkanaler till brädden varje gång. Men ändå ler jag. Av någon jävla anledning gör jag det. Och det värsta är att jag inte vill le på egen hand. Men ibland vill livet annorlunda och då ska man plötsligt stå på egna ben. Och fan vad man ramlar. Och fan vad ont det gör.
 
Det här med att plöja kilometer efter kilometer i meterhögt gräs och få allergiska utslag över hela benen, men man vill inte springa någon annanstans för man vill inte möta någon. Det här med att äta tills man tror att man ska spy, men man kan inte sluta för då börjar man känna igen. Och det här med att dricka alldeles för många drinkar och med suddig blick dra av fuldans efter fuldans på dansgolvet för att undvika att likna vattenflödet i Niagarafallen en måndagsnatt. Eller tisdagsnatt. Eller onsdagsnatt, torsdagsnatt, fredagsnatt eller lördagsnatt. Inget av det är hälsosamt, men just nu behöver jag det. Det dämpar smärtan, osevärt, om än tillfälligt. Och jag kommer behöva ramla både en och två och tio gånger till innan jag kan stå på stadiga ben igen, men den dagen kommer också komma.